.
Kör återigen på den uttrycksfulla punkten som rubrik.
Visste fasen ska det bli fest ikväll, känner mig konstigt nog tillräckligt stabil för det. Har med mig några Sobril som jag har i en liten påse i väskan om jag skulle balla ur. Men vi hoppas på det bästa.
Drar hem till P och gör mig i ordning där. Han får hjälpa mig att fixa håret det är han bra på. Min fina P, jag önskar alla hade en sån, han gör en glad.
Gott nytt år på er alla! <3
Ännu en morgon
Såhär såg det ut en morgon när jag var ute och sprang. Älskar snön, blir som en liten unge igen. Gör snöänglar och har snöbollskrig.
Idag gick jag upp vid halv 6, drog på mig springskorna och springkläderna. Drog upp volymen på max och sprang ut. Underbar känsla, kände glädjen imorse. Det var ett himla bra tag sen jag var glad, minns inte när jag skrattade senast. Men idag, jävlar vad jag skrattade, halkade och låg där på marken och garvade sönder. Vet inte ens vad som var kul men sjukt va skönt det var att skratta lite.
Kom hem och drack en stor kopp the, duschade, och nu sitter jag här. Tror jag ska försöka få en tvätttid idag. Vet inte riktigt hur jag ska göra ikväll, antingen blir det fest eller nyår i mjukisbyxor :)
run (i'm a natural disaster)
Kom precis ur duschen efter ännu en runda, lite kortare denna gången, bara 6 km. Älskar att springa, känslan av att flyga över marken, utan att behöva tänka på något annat än musiken som dånar ur hörlurarna och nästa steg. Jag tror att den enda gången jag är helt ångestfri är när jag springer.
Min psyktant har försökt övertala mig att dra ner på det lite, men det tror jag inte att jag klarar av. Löpningen är min medicin, mitt sätt att stoppa ångesten. Det sätt som fungerat bäst för mig.
Ska krypa upp i fåtöljen under min filt och lyssna på Johnny Cash innan jag går och lägger mig, kanske blir det ett glas whisky med.
God natt <3
.
Tänker fortsätta sätta en punkt i rubriken, palla.
Dagen har väl varit en av dom bättre, packade upp grejerna som jag hade när jag satt inne. Slängde hälften av det, dom var så slitna och skabbiga. Sen lyckades jag laga till lite mat, wokade grönsaker med couscous vilket var himla gott. Efter det blev det den vanliga rundan på 15 km i lite kuperad terräng.
Pratade med en av de få vännerna som känner till denna bloggen och hon tyckte att jag skulle försöka beskriva lite hur jag ser ut då folk säkert kommer tro att jag är nån svarthårig emo tjej, inte för att det är nåt fel på dom direkt.
Iaf, jag är den raka motsatsen till det. Fördommen mot borderlinare brukar vara att vi är attentionwhores och skär oss. Finns säkert några som gör det men det är inte jag. Ingen som ser mig skulle tro att jag är "sjuk i huvvet" som några har så fint uttryckt det. In fact, inte många vet om att jag har borderline och en massa annan skit överhuvudtaget. Därav anonymiteten här på bloggen.
Jag är lång (nästan 1,80 så jag ser ner på dom flesta ;) ) och har brunt hår och bruna ögon. Vältränad då jag springer i genomsnitt två mil om dagen ibland mer, ibland mindre och håller på med lite blandad kampsport. Vardagarna är jag väl en vanlig jeans och t-shirt tjej, på helgerna klär man väl upp sig lite mer :)
Min bakrund är minst sagt brokig, har aldrig träffat min pappa som är/var fransman. Men växt upp med världens bästa mama, älskade lila mama. Varit en sån här jobbig unge som bråkat med allt och alla, en skitunge helt enkelt. Rökte och krökade, däckade och blev hämtad av sos. Stackars lilla mama vad du har fått utstå.
Åren när jag var 16 till 19 är ett svart hål som jag inte tycker om att prata om, inte ens tänka på.
Har väl provat på alla droger som finns men när jag var på väg att torska ordentligt så fick jag en snetändning på lsd och har sen dess aldrig rört skiten (inkluderat kola och lite annan sån skit), tar dock lugnande och röker gräs men det har jag kontroll över . Tur det annars hade jag ju varit i ännu värre skick just nu.
Har alltid vetat att nåt inte var riktigt som det ska i skallen på mig men fick det inte bekräftat förrens jag var 20 ungefär när jag började få en massa olika diagnoser.
Men har för det mesta lyckats träna bort ångesten, varit ute och sprungit ända till det inte har gått längre, ända till ångesten har försvunnit. Har aldrig någonsin skurit mig eller nåt sånt.
För ungefär 6 månader sen blev allting värre, när jag råkade ut för någonting (som jag förövrigt aldrig kommer att berätta om här i bloggen, nånstans drar jag gränsen). Blev självdestruktiv och orkade inte riktigt med allt. Det hela eskalerade och för lite mer än två månader sen så var jag ute när jag fick syn på en person som jag kände mycket väl när jag var 16, drog snabbt som satan från den festen. Tömde en vodkaflaska och drog lite blandade piller och vaknade upp på psyket.
Hade tydligen i en kvart försökt dyka genom ett skottsäkert fönster, bruten näsa, käke, och bruten handled hjärnskakning och lite frakturer överallt och jag var helt utom kontroll. Blev tvångsinlagd och släppt två månader senare.
Och nu sitter jag här.
Jävlar, satt och läste igenom detta nu. Fan vilket jävla patetiskt liv man har haft.
.
Var en liten sväng på psyk innan och skulle prata och göra en massa tester och strunt.
Berättade om bloggen iaf och hon tyckte förvånansvärt nog att det var en bra idé men hon höll med mig om att jag skulle hålla den rätt anonym.
Sen diskuterade vi rädslan och min paranoia, vilket bara har blivit värre och värre sen jag kom ut. Hon ville ge mig mer medicin men jag äter ju fan inte medicinerna som jag redan har så jag sa att jag inte tyckte det var någon bra idé direkt. Blev så sjukt frustrerad på tanten, satt där och nickade men deltog inte längre. Var så sjukt arg så jag fick kämpa för att inte klappa till kärringjäveln.
När det äntligen var slut så sprang jag ytterligare en runda innan jag drog hem. Hemma väntade min mamma som kommit dit med mat åt mig, potatisgratäng och köttbullar.
Fina lilla mamma, livet har gått hårt åt dig. Helt plötsligt såg du gammal ut, har aldrig lagt märke till de där gråa hårstråna innan. Vi satt där och pratade ett tag och drack the. Sen var hon tvungen och gå och hon gav mig en liten kram innan du sprang iväg. Nu sitter jag har och kan inte sitta riktigt stilla, men jag får inte träna mer idag utan att äta har jag bestämt, så nu blir det väl att klämma i sig lite köttbullar.
091229
Senaste dygnet har inte varit så bra.
Somnade nån timme efter förra inlägget och vaknade efter 4 timmar och trodde han var hemma hos mig, trodde han skulle döda mig denna gången. Gick upp, plockade på mig baseboll träet som jag alltid har i närheten och letade igenom lägenheten. Kunde inte hitta honom men visste att han var där, trodde jag hade missat honom, gått förbi honom, och började om igen. Tappade tidsuppfattningen men höll säkert på i flera timmar.
Vaknade till när det var ljust ute och klockan var säkert 12 ett någonting och hade en fruktansvärd ångest. Drog på mig leggins och springskorna tjocktröja över pyjamasen. Sprang, sprang och sprang.
Häll på i olika omgångar tills det var mörkt ute och jag inte kunde se. Älskade känslan av att vara helt uttröttad med mjölksyra i varenda muskel. Stapplade hem till lägenheten igen utan ångest.
La mig i badkaret med Imperiet på högsta volym på den lilla steron i badrummet. Paranoid och ångesten började smyga sig på igen. letade i skuggorna efter tecken på att han har varit här. fruktansvärt obehag. tvingade mig upp och in i badrocken, basbollträet i handen och leta i lägenheten.
Kände att jag höll på att falla samman, ringde Ida. Min fina ida, hon kom hit fick i mig lite piller av okänt slag. bäddade ner mig och så sov vi där tillsammans i sängen. när hon är här kan han inte finnas i skuggorna.
Hon vart tvungen att gå imorse, följde henne på vägen med mina vänner springskorna på fötterna. Efter avsked så sprang jag, sprang långt och snabbt och är nu hemma. Ångesten är inte tillbaka än men vad som händer sen återstår att se.
..
Hatar redan rubrikhelvetet. Hur ska detta gå?
Kommer på nu, klockan tre minuter i tio att allt jag har ätit idag är en halv påse polkagrisar och en gammal banan.
Kommer på nu, klockan tre minuter i tio att allt jag har ätit idag är en halv påse polkagrisar och en gammal banan.
Lyckat gjort av mig!
Nu kommer dom äckliga medicinkilona inte bita sig kvar i alla fall.
Under två månader gick jag upp 6 kilo pga alla mediciner jag fick. Bra tänkt av läkaren att ge en person med skev självbild mediciner så att jag går upp i vikt. Det hjälper ju säkert! tappade musklerna med.
Hoppas att jag går ner dom nu när jag har slutat med medicinen. hatar medicinerna som gör mig dimmig i huvudet.
Nej nu ska jag dricka whisky och titta på gamla julkalendrar sen blir det nog att dra några piller så man kanske får sova några timmar inatt och förhoppningsvis slippa paranoian.
Over and out!
Jarå, ännu en skitblogg.
Hej vänner och ovänner.
Den här bloggen är inte till för någon annan. den är min och är till för att jag ska kunna skriva av mig mina aggressioner och inre demoner.
Jag är född i december 87 och har säkert en hel jävla rad med sjukdomar och diagnoser. Hittills är jag diagnostiserad med borderline och en del annan skit. Jag är en så kallad blanddiagnos vilket innebär att jag är en bomb som alla väntar på ska sprängas.
För två veckor sen blev jag utskriven efter 2 månaders vård efter en psykos när jag var helt övertygad om att jag var oövervinnilig och försökte hoppa in genom ett skottsäkert glas i en kvart innan dom lyckades stoppa mig.
Det gjorde rätt ont sen.
Just nu försöker jag ta tag i mitt liv igen och tar mig sakta upp på fötter.
Det här är mina ord och min kamp.
Dum spiro, spero
”Så länge jag andas, hoppas jag"
