Aquam Affert

Dagen har väl varit en av dom bättre, packade upp grejerna som jag hade när jag satt inne. Slängde hälften av det, dom var så slitna och skabbiga. Sen lyckades jag laga till lite mat, wokade grönsaker med couscous vilket var himla gott. Efter det blev det den vanliga rundan på 15 km i lite kuperad terräng.

Pratade med en av de få vännerna som känner till denna bloggen och hon tyckte att jag skulle försöka beskriva lite hur jag ser ut då folk säkert kommer tro att jag är nån svarthårig emo tjej, inte för att det är nåt fel på dom direkt.

Iaf, jag är den raka motsatsen till det. Fördommen mot borderlinare brukar vara att vi är attentionwhores och skär oss. Finns säkert några som gör det men det är inte jag. Ingen som ser mig skulle tro att jag är "sjuk i huvvet" som några har så fint uttryckt det. In fact, inte många vet om att jag har borderline och en massa annan skit överhuvudtaget. Därav anonymiteten här på bloggen.

Jag är lång (nästan 1,80 så jag ser ner på dom flesta ;) ) och har brunt hår och bruna ögon. Vältränad då jag springer i genomsnitt två mil om dagen ibland mer, ibland mindre och håller på med lite blandad kampsport. Vardagarna är jag väl en vanlig jeans och t-shirt tjej, på helgerna klär man väl upp sig lite mer :)

Min bakrund är minst sagt brokig, har aldrig träffat min pappa som är/var fransman. Men växt upp med världens bästa mama, älskade lila mama. Varit en sån här jobbig unge som bråkat med allt och alla, en skitunge helt enkelt. Rökte och krökade, däckade och blev hämtad av sos. Stackars lilla mama vad du har fått utstå.

Åren när jag var 16 till 19 är ett svart hål som jag inte tycker om att prata om, inte ens tänka på.

Har väl provat på alla droger som finns men när jag var på väg att torska ordentligt så fick jag en snetändning på lsd och har sen dess aldrig rört skiten (inkluderat kola och lite annan sån skit), tar dock lugnande och röker gräs men det har jag kontroll över . Tur det annars hade jag ju varit i ännu värre skick just nu.

Har alltid vetat att nåt inte var riktigt som det ska i skallen på mig men fick det inte bekräftat förrens jag var 20 ungefär när jag började få en massa olika diagnoser.

Men har för det mesta lyckats träna bort ångesten, varit ute och sprungit ända till det inte har gått längre, ända till ångesten har försvunnit. Har aldrig någonsin skurit mig eller nåt sånt.

För ungefär 6 månader sen blev allting värre, när jag råkade ut för någonting (som jag förövrigt aldrig kommer att berätta om här i bloggen, nånstans drar jag gränsen). Blev självdestruktiv och orkade inte riktigt med allt. Det hela eskalerade och för lite mer än två månader sen så var jag ute när jag fick syn på en person som jag kände mycket väl när jag var 16, drog snabbt som satan från den festen. Tömde en vodkaflaska och drog lite blandade piller och vaknade upp på psyket.

Hade tydligen i en kvart försökt dyka genom ett skottsäkert fönster, bruten näsa, käke, och bruten handled hjärnskakning och lite frakturer överallt och jag var helt utom kontroll. Blev tvångsinlagd och släppt två månader senare.

Och nu sitter jag här.

Jävlar, satt och läste igenom detta nu. Fan vilket jävla patetiskt liv man har haft.