Hat.
Var nere på stan igår sen, såg honom. Han gick där med armen om en liten tjej utan jacka, hon såg så kall ut, hon såg ut som jag. Ville varna henne för monstret, men jag kunde inte röra mig, var som fastfrusen i marken. Andedräkten var som rök i luften och jag kände ilskan, hatet. Rent och glödgande hat, är det nån som förtjänar att dö så är det han. Han kom närmare, såg att han såg mig. Såg hans fula äckliga leende, hånet. Såg sedan ärret över pannan och den böjda och missformade näsan. Vet att han inte kan röra mig längre vet att jag är starkare än han, men ändå kände jag skräcken, paniken.
Minns den sista gången. Efter två år märkte jag vad han gjorde mot mig. I två jävla år hade jag levt i dimman. Låg där på golvet i dimman men kände hur medvetandet smög sig på, överlevnadsinstikten. Kände ilskan, hatet. Denna gången var det värre än nånsin, kände blodsmak i munnen och smärtan när det knakade i handen, blodet rann från ögonbrynet och smärtan som strålade upp från knät. kämpade för luft och fick tag i något hårt med vänsterhanden. drämde honom allt vad jag kunde i huvudet. hörde hur benet knäcktes och hans stön när han släppte greppet och trillade ihop över mig.
Minns raseriet när jag slog honom gång på gång med den fula gamla secondhand lampan. Skulle aldrig kunna göra honom lika illa som han gjort mig, då skulle jag behöva år. Slog och slog. Kände hur någon drog bort mig, lyckades få in en sista spark innan han drog bort mig. Tror han såg vansinnet, släppte mig och gick in i sovrummet och kollade hur det var med sin vän.
Sedan minns jag inte mer, men polisen plockade upp mig tre kvarter från asets lägenhet. Vägrade berätta för dom vad som hade hänt men jag tror att dom hade en hyfsat bra uppfattning om vad som hänt. Jag hade ju på mig en helt blodig sönderriven klänning, det var rätt uppenbart. Poliserna var snälla mot mig, lät mig sova en natt i häktet och en av dom gav mig en 50-lapp till bussen hem. hem till Mama.
Idag kan jag inte känna någon som helst ånger över vad jag gjorde då, om nån förtjänade det så var det han. Mina olika psykologer har sagt att jag borde ha gått till polisen men dom förstår inte riktigt.
Jag satt där, fan jag var bara 17 bast när jag flyttade hem till aset. Hade inga pengar och jag kände det som att jag inte hade nån för det hade han intalat mig att jag inte hade. Jag var för tjock och äcklig och jag skulle vara glad som hade han. Och detta skitprat hade jag hört så fruktansvärt många gånger att jag började tro honom. Intalade mig att jag hade haft tur som hittade han. Med varje slag så blev mitt drogberoende kraftigare (detta var innan jag snetände) och då kunde jag ju verkligen inte lämna han eftersom det var han som gav mig allt. Det hela eskalerade och mot slutet trodde jag att han skulle döda mig flera gånger. Men jag slog mig fri, fri från all den skiten.
Idag är lite av förvirringen borta. Spenderade natten hemma med E och det var bra. Den mannen är som medicin, och vi sprang tillsammans imorse med. Det går upp och ner, allt detta. Som en fucking bergochdalbana, alltid upp och ner. Det är inte botten som är värst, det är vägen ner. det är då man mår jävligt dåligt. jag tror jag är påväg upp igen, känns bättre nu. Måste gå, ska ut och springa igen.
Jag satt där, fan jag var bara 17 bast när jag flyttade hem till aset. Hade inga pengar och jag kände det som att jag inte hade nån för det hade han intalat mig att jag inte hade. Jag var för tjock och äcklig och jag skulle vara glad som hade han. Och detta skitprat hade jag hört så fruktansvärt många gånger att jag började tro honom. Intalade mig att jag hade haft tur som hittade han. Med varje slag så blev mitt drogberoende kraftigare (detta var innan jag snetände) och då kunde jag ju verkligen inte lämna han eftersom det var han som gav mig allt. Det hela eskalerade och mot slutet trodde jag att han skulle döda mig flera gånger. Men jag slog mig fri, fri från all den skiten.
Idag är lite av förvirringen borta. Spenderade natten hemma med E och det var bra. Den mannen är som medicin, och vi sprang tillsammans imorse med. Det går upp och ner, allt detta. Som en fucking bergochdalbana, alltid upp och ner. Det är inte botten som är värst, det är vägen ner. det är då man mår jävligt dåligt. jag tror jag är påväg upp igen, känns bättre nu. Måste gå, ska ut och springa igen.
Kommentarer
Trackback
