Aquam Affert

Godmorgon, eller morgon och morgon, god lunch eller något sånt borde det väl fan vara egentligen. 

Natten var inte så bra, när jag gick och la mig var jag så sjukt arg att det var helt omöjligt att sova. På med springskorna och ut i natten med ficklampa i handen. Men för en gångs skull så hjälpte det inte, batteriet dog i ipoden och tystnaden blev nästan kvävande. Hem igen, kände att paranoian var på topp. Vandrade runt i köket, drog ner alla rullgardiner så att det blev mörkt, kröp ihop i en hörna och satt där med basebollträet i handen, visste att kom det någon så skulle jag kunna göra ordentlig skada. 
Kände närvaron från olika människor, både sådana som har betytt mycket men försvunnit och sådana som borde ha försvunnit men finns kvar.
Tänkte först ringa Mama men såg var klockan var och bestämde mig för att inte göra det. Detta skulle jag klara själv. Bet ihop käften, inte skrika, inte göra ett ljud för då skulle de försvinna och jag ville ha kvar dem där. Kändes nästa som systrami var där, nästan som hon var tillbaka. Logiken sa att det är omöjligt men vad skulle jag inte ge för att få ha henne här.  
Satt där, vågade knappt andas, hoppades, längtade efter henne. Ville bara göra henne sällskap, vara hos henne. Höra hennes röst, sitta ute i parken dricka ljummen öl och bara vara. Såklart vet jag ju att det inte går, hon är borta. Och kommer verkligen inte tillbaka. Men saknaden efter henne är enorm. Som ett hål, och jag vet inte vad jag ska göra längre.