Aquam Affert

Har varit lite borta härifrån, rätt skönt. hittade precis statistiken här på bloggen, ni är rätt många som läser. väldigt få som kommenterar dock. det gör mig lite paranoid att veta att så många kan läsa om mitt innersta, mina tankar. men men, jag kan ju alltid lägga ner denna. det löser sig.

Idag är det söndag morgon, jag har tillbringat helgen med fina vänner. haft ständigt sällskap av mina minnen. besökt systrami. jag kan inte förstå att hon finns där under. under alla lager av kall frost skadad jord. kan inte tänka mig att alla hennes tänkar är döda. att hennes skratt är borta. 

Jag försökte rädda dig. gud ska veta att jag försökte. jag hade kunnat fortsätta hela mitt liv med att rädda dig. prata, skratta, hjärt- o lungräddning. ambulanser med sirener, allt slutar med en spruta i armen. starka armar. sedan smyger sig dimman in i mitt sinne. alla rationella tankar, allt intellekt försvinner.

minns dina ögon, dom jagar mig om natten. ställer frågor jag inte kan svara på. de frågar mig hur jag mår. alla frågar mig hur jag mår. Jag vet inte hur jag mår. jag lever i dimman, vad är det ni inte förstår?

folk säger att jag är stark som lever efter allt detta. min psykolog säger att jag borde ha varit död för länge sen. men ändå lever jag. vad är detta för liv? vad är detta för jävla liv jag lever?

Alla droger, alla slag, döda systrar, skithög som försökt äga mig, all denna jävla skit har jag överlevt. till vilken jävla nytta? nu sitter jag här, jag har pengar, jag har min examen, min pojkvän som jag älskar. men vad är meningen? meningen med att leva när jag bara lever i dimma med minnen som förföljer mig? 

Jag förstår inte.